RonttiQu*

 Jag ger dig ett intryck av vara säker, att självförtroende är mitt namn och kyligt lugnt mitt agerande. Och jag behöver inte någon. Men tro mig inte. Djupt nere göms mitt verkliga jag i förvirring, i fruktan av ensamhet. Därför skapar jag mig en mask att döja mig bakom, att skydda mig från de blickar som vet. Men just sådan blick är min räddning. Det betyder, att om den återföljs av accepterande, då åtföljs den av kärlek. Det är det enda som kan befria mig från det fängelsemurar jag har byggt åt mig själv.

Jag är rädd för att djupast inne inte vara någonting och att jag inte är något alls att ha, och att du skall upptäcka det och stöta bort mig. Så börjar paraden av maskeringar. Ständigt småpratar jag med dig. Jag berättar allt som egentligen inte betyder något men ingenting om vad som betyder allt, vad som ropar inom mig. Var snäll och lyssna noga och försök höra vad ja säger. Jag skulle vilja vara äkta och spontan och mig själv, men du måste hjälpa mig. Du måste räcka ut din hand.

Varje gång du rä snäll, vänlig och uppmuntrande, varje gång du försöker förstå, för att du verkligen bryr dig om, då börjar mitt hjärta få vingar. Mycket spröda vingar, men vingar. Med din känslighet och sympati och din förmåga att förstå, är det endast du som kan befria mig från min skuggvärld av osäkerhet, från övergivenhet i mitt fängelse. Det kommer inte bli lätt för dig. Ju närmare du kommer, desto blindare slår jag kanske tillbaka. Men jag har hört att kärleken är starkare än tjocka murar. Och där ligger mitt hopp, mitt enda hopp.

Jag ber, försök riva dessa murar med fasta men varsamma händer.

Vem är jag, kanske du undrar?

 Jag är någon du känner mycket väl. För jag är varje man du möter, och jag är varje kvinna du möter. Och jag är också du själv.